Aktuellt >> Den svenska skolan
 

Ett otillfredsställt inre barn söker bekräftelse.

Erik Brandt (17 år) och Felicia Eriksson (15 år) är två ungdomar som skriver på Dagens Nyheters insändarsida den 18 och 31 januari i år i ämnet Den svenska skolan. Rubrikerna sammanfattar innehållet i deras insändare, Erik: Eleverna är lata och lärarna blundar och Felicia: Vi har arbetsro – men bara på vissa lektioner.

Upphovet till deras insändare är redovisningen av Pisa-undersökningen (PISA=Programme for International Student Assessment) i december 2013 och Sveriges dåliga placering långt ner på listan.
Ingen av de två är förvånade över resultatet. Erik är besviken för att ingen vill ta ansvar över situationen i skolan, varken regering eller opposition. Båda efterlyser att lärarna ska använda mer auktoritet, mod och makt så att de kan skapa bra arbetsmiljö för alla elever. Att inte eftersträva att vara kompis med eleverna utan att ta sitt vuxenansvar. Samma uppmaning ges till föräldrarna att bete sig som vuxna och i första hand vara föräldrar och uppfostra sina barn i stället för att vilja vara ”bästa vänner”. Vidare önskar de att lärarna ska våga stå på sig, när så behövs, mot föräldrar som lägger sig i undervisning och betygsättning.

I Svenska Dagbladet redovisades den 18 december 1994 en undersökning gjord av lärarutbildaren Sven Andersson, med vilken han disputerade vid Linköpings Universitet. Avhandlingen innehåller jämförelser mellan olika utbildningssystemen i tre olika kulturer: Sverige, Tanzania och Sydafrika. Andersson som arbetat som biståndsarbetare i Östafrika under 1970-talet, började fundera över hur våra svenska pedagogiska teorier fungerar, när de omsätts i kulturer som är så annorlunda vår egen.

Det som intresserade Andersson mest var klassrumssituationen och förhållandet mellan lärare och elever i de tre skolkulturerna. Studieobjekt var teckningar (ca 600) gjorda av mellanstadiebarn i åldrarna 10-11 år. På artikelsidan visas två teckningar med eleven själv och fröken i klassrummet, av svenska Josefin och tanzaniska Tahera. Det är en slående skillnad mellan teckningarna. I Josefins klassrum är hon och fröken ungefär lika stora och ensamma utan andra elever. Där finns fönster med gardiner och blomkrukor, en karta med Sverige och Skåne, skåp o diskbänk. Tahera tecknar en bild där fröken är stor och hon själv och klasskamraterna, som sitter i skolbänkar (hon själv längst bak) betydligt mindre. Bredvid fröken finns en kateder och en tavla med räkneuppgifter.

Bilderna väcker tankar och frågor som t ex: Vem bestämmer i klassrummet? Vem vet mest? Vem kan tänkas ha kunskapen och leda undervisningen? Är fröken någon jag kan söka hjälp hos? Om jag vill ha kunskap, vägledning? Eller om jag behöver beskydd? Varför går jag i skolan? Har läraren auktoritet? Mod? Säkert väcks många fler frågor.

Bildtext: Ett otillfredsställt inre barn söker bekräftelse hos auktoriteter som (omedvetet) får fungera som ställföreträdande föräldrar.

Det barn som var jag som liten, bär jag med mig inom mig som ett s.k. inre barn. Det här barnet kan känna sig mer eller mindre tillfredsställt.

Om jag som vuxen bär med mig osäkerhet om mitt eget värde och om att vara älskad, är mitt inre barn otillfredsställt. Det söker då tillfredsställelse genom att skaffa sig bekräftelse från omgivningen. Om jag arbetar som lärare kan det vara från rektor, andra lärare eller eleverna som jag söker den hos. Eller från föräldrar till eleverna. M a o hos personer som jag tycker har makt. Likt mina föräldrar när jag var barn.

På så vis blir det mitt inre barn som styr, i stället för mitt vuxna jag. Kanske försöker jag vara kamrat och undvika konflikter för att bli populär och omtyckt. Omedvetet vill jag undvika att komma i situationer som väcker min egen smärta att inte duga.

Som lärare i skolan och i klassrummet är det viktigt att använda sitt mod och sin auktoritet för att skapa arbetsro för alla, så att varje elev får möjlighet att inhämta kunskap. Samtidigt är det lärarens roll att leda gruppen, så att var och en får möjlighet att dela med sig av sin kreativitet, sina tankar och idéer. Och på så sätt komma till uttryck med sin unika personlighet. I denna miljö kan läraren ägna sig mer åt undervisning och mindre åt ”sociala problem” som uppstår i klassrummet.

Självkännedom innebär att vända blicken inåt, se sina egna tankar och känna de känslor de väcker. När jag möter mitt eget inre barn, kan jag se vad det saknar och nära det med det som det behöver för att det ska känna sig mer tillfredsställt. Kanske behöver det mer kärlek, livsbejakelse och mod för att våga visa sitt unika jag…

När jag bekräftar mig själv behöver jag inte längre söka bekräftelsen utifrån för att må bra. Jag kan leva mer här och nu i den situation som är, och lyckas bättre med att se de yttre barnen och deras behov i stället för att omedvetet försöka tillfredsställa mitt inre behövande barn.

Allas våra barn behöver känna trygghet och kunna lita på oss vuxna för att utvecklas till självständiga och kärleksfulla individer. Denna trygghet skapas av oss vuxna, oavsett om vi är lärare, föräldrar eller annan medmänniska.

Allt skrivet såsom jag ser i min spegel.

Bilden är hämtad från Självkännedom Om tankens makt och känslornas kraft.

/Lena Brunefors
 
Tillbaka