Aktuellt >> Omhändertagen för samhällsvård
 
Hjälten i den här filmen, som är gjord av filmaren Per Anders Rudelius, heter Jocke. Det är en dokumentärfilm som handlar om att vara omhändertagen för samhällsvård och visades nyligen i SVT. Nu kan den ses på svt.play.se
Redan som 10-åring blev Jocke omhändertagen för samhällsvård. Liksom sina syskon. Föräldrarna var skilda och modern var ensam vårdtagare. Fadern var alkoholiserad, tillhörde ”A-laget” och barnen hade ingen kontakt med honom. Jocke hejade på pappan en gång när han såg honom sitta full ute på en parkbänk. Det var i stort sett den enda kontakt han hade med sin far.

Mamman klarade inte av att ta hand om barnen och när Jocke var 10 år kom socialen och hämtade dem. Något erbjudande om stöd till mamman för att klara av sin föräldrauppgift hade inte getts dessförinnan, utan barnen ”plockades” bara som Jocke uttrycker det.

Som 15-årig ”värsting” placerades Jocke på ett privat fosterhem i Skåne, där han levde under tortyrliknande förhållanden tillsammans med ett par andra grabbar. Hans rumsdörr och fönster var låsta och larmade för att han inte skulle kunna ta sig ut. Ens för toalettbesök.

På olika sätt, mentalt, psykiskt och fysiskt kränkte fosterpappan de barn han åtagit sig att ta hand om för samhällsvård. Pojkarna fick bland annat hoppa groda i en leråker. Stå med armarna upp i vädret med en hammare hängandes i fingrarna och när armarna av trötthet föll ner slog han dem över ryggen och njurarna. En av pojkarna skendränktes för att han inte använde glasögonen, som han egentligen inte behövde men som fosterfadern hade skaffat åt honom.
Fosterfadern säger i en bandinspelning gjord av Jocke, att han ska ”pissa på Jockes grav när han dör” och kränker vidare Jocke med att retas och kalla honom vid flicknamn. Han anser också enligt Jocke att det Hitler gjorde med judarna var bra. När han själv inte hade möjlighet att straffa barnen låter han en f d FN-soldat att utföra bestraffningarna.

Grannarna såg och ”hela byn” var medveten om vad som föregick, men var rädda för fosterpappan och vågade därför inte ingripa.
En kriminalinspektör i Malmö gjorde anmälan mot fosterhemmet, men den lämnades utan åtgärd.

Längtan efter mamman var mycket stor hos Jocke och syskon, och under en period gick de runt i Kalmar och letade i olika trappuppgångar för att finna en namnskylt med mammans namn.
Till slut lyckades Jocke vid ett tredje rymningsförsök rädda sig från hemmet genom att fly till Maranata, där mamman hade gått med. Där gömdes han och fick m hj a Maranata advokathjälp. Fosteremmet stängdes omedelbart när allt uppdagades.

Socialförvaltningen i Kalmar, som sände Jocke till fosterhemmet, hade fått påringning från socialförvaltningen i Västervik om att fosterhemmet inte var lämpligt. Trots det skickades han dit.

Socialassistent Agneta gjorde flera hembesök på hemmet då hon pratade med Jocke. Men Jocke kände inte att han kunde berätta om vad som pågick. Sista gången Jocke sändes tillbaka efter rymning var på beslut av socialchefen.

Agneta fick en chock när hon blev medveten om vad hon medverkat till och fick söka hjälp. I tv programmet träffar hon i möte andra socialassistenter för att söka förklaring till varför ingen såg och vanvården kunde pågå.

Varje människa är perfekt som den hon i grunden är! Och är högt älskad. Detta är en sanning som vi föds med.

Men vi bär med oss tankar som mer eller mindre motsäger detta. Beroende på det vi upplever och är med om i vår barndom skaffar vi oss en trosföreställning om vårt eget värde, andras värde och vad vi kan förvänta oss från omgivningen. Trosföreställningen består av tankar och tankar kan ändras. Här och nu.

Vår viktigaste uppgift blir att finna tillbaka till kärleken till oss själva.
Ingen människa som älskar sig själv gör sig själv eller någon annan skada.

Fosterpappan i dokumentären lever ut sin obearbetade smärta på barnen. Och det tar tid innan samhället ser, ingriper och sätter stopp för misshandeln.

Självkännedom innebär att lära känna sig själv. Det är vi vuxna som behöver det för att bättre kunna se barnen och deras behov.

Jocke är vinnaren som med livet som insats lyckas gå igenom kränkningar och övergrepp och komma ut som en segrare med stor livsvisdom. Det är av denna visdom som han i filmen delar med sig av.

Hallå-hör ni mig! ropar Jocke till samhället.
Filmen ligger ute på svtplay.se och kan ses ett år framåt. Gärna av människor som arbetar med barn och unga: socialarbetare, kriminalvårdare, polisen, föräldrar, lärare, idrottslärare och barnvårdare och av regerings- och riksdagsledamöter.

Älska dig själv och du ger kärlek till din nästa!

/Lena Brunefors
 
Tillbaka